Vilken känsla
Utan att ljuga kan jag säga att sommaren och hösten har varit minst sagt omtumlande. Och helt ärligt så viste jag inte om jag skulle kunna fortsätta sjunga, och driva Pure Divine framåt. I slutet av sommaren va jag helt tom, jag orkade ingenting, ville ingenting. Jag va totalt urmjölkad. All glöd och glädje jag känt inför att jobba med detta hade släckts. Jag har känt mig så kvävd, och faktiskt rädd. Jag slutade tro på mig själv, slutade tro på det vi höll på med.
Idag mår jag bra. Idag orkar jag allt, och jag vill allt! Vändningen tror jag kom när de nya bandmedlemmarna träffades för första gången och va satt och pratade och drack kaffe i 4 timmar. Allting klaffade, allt föll på plats. Jag va inte ensam längre. Den där sköna känslan i magen började komma tillbaka, och jag till och med börjar bli bättre på att sjunga igen.
I grunden har jag (såklart) alltid trott på bandet, men helt ärligt så kan jag säga att så här bra har vi aldrig varit förut.
Jag har varit förbannad på folk som "sabbat" för oss och inte varit snälla. Men nu är jag inte förbannad längre, jag är mer ledsen. Ledsen för att det finns människor som vill andra illa, och att det finns folk som gottar sig i andras olycka.
Tack för att jag igen får känna att jag har världens bästa jobb!
/Sångerskan
